söndag 25 mars 2012

Gäddmetepass!

Igår blev det ett fiskepass med Erik i hemmaån i Alstermo. Det blev 5 landade, alla i grymt bra kondis, dock ingen i duglig storlek.
Vi körde endast med dött bete igår. Mört och sill, det sistnämnda visade sig vara klart effektivast.



Sista rycket på båten nu i veckan. På fredag måste den vara klar, då Erik och jag drar iväg på ett tre-dagars gäddfiskepass.

torsdag 8 mars 2012

140 kg arapaima förgyllde resan!

Efter en veckas solande och utflykter på diverse öar så var det äntligen dags för semesterns höjdpunkt.
Jag och pappa hade bokat in två dagar på den välkända Gillhams fishing resort. Året tidigare var jag där på besök för första gången och har längtat tillbaka enda sen dess.
 Då hade jag ett bra fiske med 6 landade fiskar. De två största var en Mekong på 85 kg och en arapaima på 65 kg. Det skulle visa sig att ett av dessa två rekord skulle krossas, rejält!

Strax innan halv sju på onsdagsmorgonen stod pappa och jag utanför vårat hotell, sjukt fiskesugna och väntade på att en taxi skulle komma och hämta oss.
Väl framme vid sjön träffar vi Sean , son till Stuart Gillham som är ägare av resorten. Han går igenom reglerna för fisket och visar oss till våran bungalow.  "vill ni ha något att äta, eller vill ni sätta igång med fisket direkt?" frågar han. Väldigt enkel fråga och snart är vid vårt swim.
Han går igenom spöna, rullarna och betena vi ska fiska med. Väldigt likt karpfisket som bedrivs i sverige, så vi kommer igång med fisket väldigt fort. Rakt framför oss, ungefär 20 meter ut, ligger en stor "platå". Det är där vi tänkt placera ut våra beten.
Jag fiskar två spön tacklade med pellets och ett med deadbait. Pappa kör ett med pellets och det andra med deadbait. Alla tre spöna med pellets placeras ut på platån, spöna med deadbaits lägger vi en bit utanför växterna vid kanterna. Sen börjar väntan.

Vi beställer in varsin kopp kaffe, och som ni alla vet är det då det brukar hugga. Så även nu och jag rusar fram till spöt. Jag lyfter spöt och sätter dit mothugget, känner ett par knyck och sedan släpper fisken. Surt, men inget att göra åt!
Det är lugnt ett par timmar innan det drar iväg igen, dena gången ordentligt och mitt vänsterspö, tacklat med deadbait flyger nästan ur poden! Vid mothugget blir det tvärstopp, helt stumt och när fisken börjar dra och skaka tar det inte lång tid innan jag förstår att detta är en stor fisk!
Guiden kommer springande, han anar att det är en arapaima som tagit mitt bete. Uppe i högra hörnet av sjön visar sig fisken för första gången, och guidens aningar om arapaima visar sig vara sanna.
Efter drygt 30 minuters fight så börjar den ge med sig. Det är nu tre guider på plats i vattnet redo med den stora buren.
Fisken är bara ett par meter ut och när jag ser den precis under ytan tror jag inte mina ögon, den är gigantisk!  Jag och ena guiden ska nu försöka styra in denna grova fisk in i buren, vilket går med lite trixande
och det är en stor lättnad när fisken ligger säkert i buren!
Guiderna ger mig tillåtelse att gå i vattnet och pappa är redo med kameran.
När man står i vattnet med en arapaima måste man vara riktigt försiktig. En guide står vid huvudet, jag i mitten och en tredje står och håller stjärten. Direkt när fisken började röra sig är vi tvugna att släppa ner den i buren igen, arapaiman kan med sin styrka slå ihjäl en människa. I snitt dödar den 5 om året, så man kan inte vara nog försiktig.
Till slut lugnar den ner sig och vi hinner ta ett par bilder innan vi blir tvungna att släppa ner den i buren igen. Arapaiman får lite antiseptiskt medel där kroken suttit sen får den välförtjänt simma tillbaka och återhämta sig.
Guiderna uppskattar vikten till 140 kg! Så mitt gamla rekord flög all världens väg!


 
Arapaima på mäktiga 140 kg!



 Detta skulle visa sig vara enda fisken vi landade första dagen. Jag brände en Mekong efter nästan en timmes fight. Pappa fick även han på en men även denna klev av, då tack vare en idiot på andra sidan som inte vevade in sina spön. Fisken simmade in i hans lina och även att vi skrek till honom att det var vår fisk han drillade så fortsatte han att drilla den. En minut senare klev fisken av och pappa vevade in både sitt och idiotens tackel!
Så frustrerade som vi var då har jag nog aldrig varit under ett fiskepass innan!
Även att vi hade 45 minuter kvar att fiska, gav vi upp och laddade om batterierna inför morgondagen.


Andra och sista dagen är om möjligt ännu varmare, dock var det betydligt mer moln, vilket förhoppningsvis kunde vara till vår fördel.
Vi valde att fiska från samma swim som gårdagen, och nöta på platån som ligger en bit ut rakt framför oss. Vi började med samma beten som vi körde med dagen innan, deadbait på var sitt spö och pellets på de återstående tre spöna.
Det visade sig bli en seg morgon, helt tyst i larmen, och det enda som bröt tystnaden var några enstaka arapaimor som gång efter gång var uppe på ytan och visade sina grova ryggar. Vi kastade efter dem, men utan något som helst resultat.
Något behövde göras,  vi bytte ut spöna med pellet. Ena spöt tacklades med SL popup från SBM. Det andra mot Gillhams egenrullade boilies. Pappa körde vidare med pellets på sitt, och spöna med deadbaits byttes mot kycklinghjärta. Detta visade sig ge resultat, bara en kort stund efter vi kastat om så drar det iväg på mitt mittenspö, tacklat med boilie. Jag känner ganska fort att denna fisk är betydligt mindre än arapaiman jag landade igår och de två vi tappade.
Efter ett par minuter så glider fisken in i guidens håvnät, och ett nytt personbästa på Pacu är ett faktum.


Tänderna på pacun kan krossa det mesta!


Dessa fiskar tillhör piraya släktet, men är till skillnad från sina släktingar vegetarianer. Efter ett par foton så får den simma tillbaka ner i sjön igen.
2-0 till mig, och farsan är nu grymt sugen på att landa sin första fisk!
När jag ungefär en timme senare står och tacklar om ena spöet så ser jag att linan på mitt vänsterspö som ligger bara ett par meter ut, tacklat med kycklinghjärta precis intill kanten, sakta börjar slaka, och swingern dalar längre och längre ner.
Jag skyndar mig fram till spöet för att inte riskera att fisken går fast, då betet ligger så nära intill snags. Direkt när jag satt mothugget gör fisken en kort rusning och det gungar till inne bland växterna. Fisken har gått fast och det går inte  flytta en millimeter.
Vi ropar till oss en guide som blir tvungen att hoppa i och försöka få ut fisken, om den fortfarande är kvar vill säga. Guiden är långt inne bland växterna och gräver, och plötsligt skriker han till. " the fish is still on!" Fisken drar rakt ut, men då den visar sig vara väldigt liten så tar det inte lång tid  innan den ligger i håven.  Guiden blir väldigt glad över att se fisken, en asian redtail som bara väger 3-4 kg. Det tyder på att fiskarna klarar av att para sig i sjön och denna fisk är alltså inte inplanterad.
Vi skippar bilderna på denna och den får genast friheten åter.

3-0 och nu börjar pappa tröttna på min "tur". Men det visar sig att snart är det hans tur att få drilla fisk.
Men tyvärr precis innan landning kliver den av, vilket händer ganska ofta med Siamesiska karpar, då de har väldigt mjuk mun. Inte mkt att göra åt, bara nöta på igen!
Vid tre-tiden är det dags igen, mitt högerspö tacklad med SL popup drar iväg med full fart! Fisken sätter direkt sikte mot nedre delen i sjön, precis som mekongen gjort dagen innan.
Jag blir tvungen att även denna gång hoppa i vattnet för en simtur. Efter lite trixande i vattnet och uppe på land är jag äntligen på plats på swimet längst ner, jag ber om ursäkt till engelsmännen att jag är tvungen att låna deras plats en stund, de bara skrattar och kollar på medans jag meter för meter pumpar in fisken. Engelsmännen tycker att jag behöver kylas ner med lite vatten, och plötsligt får jag en hink med vatten över mig, vilket var välbehövligt!
Guiden gör sig redo med håven och mekongen glider lugnt in i nätet, underbart med revansch, när vi brände varsin dagen innan.
Fisken uppskattas till 60-65 kg, och efter lite fotosession och healing med hjälp av antiseptiskt spray  så simmar fisken sakta tillbaka igen.


Skönt med revansch!

4-0 och klockan är strax innan fem på kvällen. Tre timmar kvar av fisket och pappa börjar känna att han kanske blir ff denna fiskeresa.
Som kvällen innan börjar fisken även idag att röra sig uppe i ytan precis ovanför vår mäskplats. Pappa gör då som igår, byter ut en spöt med bottenmete och sätter på nya pellets på flötmetet.
Ut med det precis där fisken rör sig och jag skjuter ut massa pellets med slangbellan så nära flötet som möjligt. Flötet sticker flera gången ner under ytan, men kommer upp lika snabbt igen.
Än en gång försvinner det och vi väntar på att det ska komma upp, men det gör det inte, baitrunnern skriker och farsan sätter mothugget!
Fisken går som tur är åt höger, vilket är skönt då man slipper ta sig en simtur. Efter en timmes fight så får fisken för sig att dra iväg åt andra hållet. Farsan gör allt för att stoppa den, och lyckas!
Det har hunnit bli mörkt, men vi kan fortfarande se vart fisken rör sig.  Snart börjar den ge med sig och farsan landar sin första fisk från Gillhams!
Med en vikt på ca 75 kg så tar han ledningen för dagen.


Känslan när han äntligen landat fisken går inte att beskriva!





Så fort vi knäppt av lite bilder och släppt tillbaka fisken, tar jag spöt tacklat med flöte och slänger ut på samma plats. Ut med lite mer pellets och det tar inte fem minuter innan det drar iväg igen!
Fisken verkar ligga i samma storlek som innan, men efter bara 30 min så har fisken gett upp och glider säkert in mot guiden som står reda med håven. Fisken är ungefär i samma längd som farsans, dock inte lika fet. Så jag får känna mig slagen denna dagen.


Gör allt för att stoppa en urstark Mekong!



Klockan är snart halv åtta och bara trettio minuters fiske återstår. Vi känner att det inte är någon idé  att kasta ut igen. Guiden frågar om vi istället vill gå på wallago jakt.
 Han berättar att de kommer in till land på kvällarna och letar mat. Man fiskar dem på ytan med ett flöte och en liten bit av en fisk. Detta ville vi självklart testa och jag får låna guidens pannlampa och sen går vi en bit uppåt i sjön. Vi ser direkt en wallago, men de visar sig vara riktigt svårflörtade. Vi tappar en och de andra bara knuffar till betet lite. Klockan blir fort 8 och vi är tvungna att ge upp, tyvärr utan någon wallago, men nästa gång jag besöker Gillhams ska jag lura upp åtminstone en!